Några veckor tillbaka var Smalin (Sanna och Malin) på besök i Tokyo. Detta var såklart för att hälsa på Elvira men också - när vi nu ändå var på plats – ta tillfället i akt att undersöka Tokyos matkultur. Långt bort från sill och potatis styrde vi med målet att testa allsköns alla konstigheter. Och detta är vad vi vill dela med oss av i vår gästblogg.
På muminkafé. Måhända är Mumin inte det första ni tänker på när ni tänker Tokyo, men likväl var det på muminkafé vi var. Trots det goda kaffet och de gulliga bakelserna är det nog de virkade underläggen jag tar med mig (dock inte bokstavligt) från detta perfekta lilla höstfik. Sådana skulle man ha!
På tal om Mumin, här har vi hittat Mumin-bubble tea. Förklaring för de som har oturen att inte veta vad bubble-tea är: en mjölktedryck med tapioka-”pärlor” i, serveras i plastmugg med ett tjockt sugrör (notera att det i detta fall sitter en hattefnatt på sugröret!). Dock är denna bubble-tea inte den bästa Smalin smakat, denna finns i Nice, Frankrike.
Innan vi helt lämnar ämnet kaffe, måste vi förstås nämna det allraste bästaste kaffet av alla, Elvis egna! För visst blev vi inbjudna att dricka lite cappuccino och machalatte medan hon arbetade hårt för brödfödan (och visade sina skills i latteart - Malin ’råkade’ få en gumma i sin cappuccinon till vänster).
Medan Elvira briljerade på skola och jobb tog Smalin tåget till Yokohamas Chinatown. Förutom silkesmuseum, krimskrams och promenixande åt vi glass och seasambollar men framförallt pandabollarna. Smakade som vårrullar i bröd! Gulligt, varmt och gott på samma gång!
Efter skoltid följde lite mer guidade äventyr. Pannkaksdags med monjayaki och okonomiyaki! Grundligt hackad vitkål och hård bevakning av smitande smet genom vitkålsmuren gav oss den bästa monjan av alla!
Mochi i Kamakura! Efter en mysig söndagsutflykt till Kamakura med Elvis och Yume kan vi nu förklara oss mochi-frälsta (speciellt om denna risdeg är grillad i våffeljärn och täckt med sås – alltså i dess så kallade moffelform). Kamakura erbjöd också (förutom allt annat som inte är matrelaterat) sötpotatisglass och skivad is med machasås på!
Mat eller godis? Godispizzan är svårdefinierad. Den hittades i godishyllan så uppenbarligen hade man i affären bestämt sig för att det var godis; ett slags ”göra-det-själv-godis” från pulver och vatten. Vi antog att det var godis, förväntade oss också att det skulle smaka som godis, och blev vidare mycket förvånade när det visade sig att tomatsåspulvret smakade tomatsås, pommesfrites-pulvret smakade potatis och köttpulvret smakade kött. Förövrigt var det nog vid köttpulvret som vi nådde vår konstighetsgräns. En kul grej tyckte vi och skönt att man inte kan förstå innehållsförteckningen!
Och sedan blev det dags att åka hem, men chotto matte, inte tog matäventyret slut där! Med väskorna fulla med mer eller mindre beprövade godissorter, umelikör och annat (ingen godispizza dock) fortsätter Smalin att utforska, en nu mycket begränsad del av, Tokyos mat- och godiskultur. Malin rekommenderar starkt Kokosfuge’en längst ner i vänstra hörnet, möööket gott!! Sanna vill slå ett slag för jodgubbstopparna, längst upp i vänstra hörnet.
Gästblogg slut.
